Tankar efter en eftermiddag på längdskidor

Idag har jag åkt längdskidor. Det var några år sedan sist så det var minst sagt vingligt till en början. Redan i första mini nedförsbacken så ramlade jag ner på rumpan. Aj! Men det var bara att resa sig upp igen. Vi åkte en bit till och sen i nästa mini nedförsbacke låg jag ner på marken igen. Likaså nästa backe. Jag hade kunnat bli arg på mig själv och tänkt att det är lika bra att vi åker hem när jag ändå bara ramlade överallt där det går lite utför. Men jag valde att se det roliga i situationen och skrattade åt mig själv varje gång och tog mig sedan upp på direkten. Jag skulle minsann klara det här. Tänk om man alltid såg alla situationer i "riktiga" livet på det viset, det tror jag man skulle må bra av och komma långt med. Man vill något och försöker (bestämmer sig för att åka längdskidor), går det snett (ramlar) så ger man inte upp (ställer sig upp på direkten) utan försöker göra om det igen på ett nytt sätt (inte spänna hela kroppen) tills man lyckas med det man vill. Jag tror att om man vill något tillräckligt mycket så klarar man också av att göra det. Som mitt skidexempel; jag ramlade några gånger men det gick sedan bättre och bättre och sen efter en timme så hade jag ganska bra flyt och ramlade inte en enda gång. Man måste bara vara envis och vara beredd på att ändra sin plan om det inte fungerar som man tänkt från början. Vill man så kan man helt enkelt! Det tankesättet ska jag minsann försöka anamma på resten av mitt liv...